#101 Monica Zetterlund – Chicken Feathers

20130224-221405.jpg

Monica Zetterlund, Chicken Feathers (SR Records, 1972)
Betyg: Fyra.

Monica Zetterlunds samarbete med Steve Kuhn har aldrig omhuldats tillnärmelsevis lika mycket som hennes inspelningar med Bill Evans. Ändå levde i fyra år tillsammans i ett av allt att döma stormigt och dåligt förhållande och gjorde ett antal konsertframträdanden ihop innan förhållandet sprack (han var otrogen, hon drack för mycket) och en miserabel Steve Kuhn återvände till det New York som han lämnade 1967 – då som stigande stjärna på jazzhimlen, nu förbisprungen av den nya vågens jazzstjärnor – Chick Corea, Keith Jarrett (som ersatte Kuhn i Charles Lloyds band) – och relegerad till en karriär i sidfåran. Men före uppbrottet från Monica Z skrev Kuhn, sittande i solen utanför parets gemensamma stuga i Stockholms skärgård, en serie sånger som i sitt vemodiga tonfall och rätlinjiga struktur skiljde sig markant från den rätt yviga musik han spelat tidigare. Och i Radiohusets studio under två oktoberdagar 1972 spelade Zetterlund in nio av dessa sånger och gav ut dem på skiva som Chicken Feathers. Ett sista farväl till den före detta fästmannen, kanske (även om hon ser rätt glad och lättad ut på omslaget). Kompositören själv är frånvarande; för arrangemang och pianospel står i stället Bengt Hallberg, och i ensemblen, Sveriges Radios Jazzgrupp, finns bland andra Arne Domnérus, Bosse Broberg, Jan Allan, Rune Gustafsson och Georg Riedel. Det räcker med att se sättningen för att förstå att det åtminstone inte kan låta illa, och det gör det inte heller: Chicken Feathers är en på många sätt och vis enastående skiva. Desto märkligare att den är så okänd. Denna original-lp går för åtskilliga hundralappar på secondhand-sajterna (min morfar betalade 19,50 kr för den på PUB en gång i tiden – prislappen sitter kvar). Det finns en anskrämligt paketerad cd-utgåva från 1995 och några av låtarna finns med i den gamla Zetterlund-boxen Ett lingonris i ett cocktailglas från samma år, men den som letar på Spotify eller Youtube letar (med ett undantag) förgäves.

Det är synd, för Kuhns sånger är flyhänt och koncist konstruerade (inget stycke över fyra minuter) och samtidigt poetiskt gåtfulla, med fritt associativa texter och med en återhållsamhet som passar Zetterlunds okonstalt subtila sångröst utmärkt. Bandet är alldeles fenomenalt – lyssna på Hallbergs funkiga pianobreak i titelspåret eller Rune Gustafssons solo i "The Real Guitarist in the House" – och arrangemangen kongeniala med Kuhns musik och samtidigt omisskänneligt svenska. Tre av låtarna – "Chicken Feathers", "Pearlie's Swine" och "The Saga of Harrison Crabfeathers" – finns transkriberade i jazzbibeln The Real Book och har därmed fått status av moderna standardmelodier. Särskilt den sistnämnda har inbjudit till åtskilliga tolkningar, och alla som har spelat igenom den vid pianot förstår varför – valsmelodin är enkel och vacker, de modala harmonierna är utmärkta att improvisera över och den nedåtgående moduleringen (e-moll till d-moll till c-moll) gör det hela lite intressantare. Utöver Kuhns musik finns här två instrumentala improvisationer – en “Till Monica” med Hallberg, Jan Allan och Rune Gustafsson och en avslutande “Till Steve” med Hallberg ensam bakom pianot i en omtolkning av några av Kuhns teman. En känsla av saknad dröjer kvar.

En del rariteter förtjänar sin obskyritet; Chicken Feathers är inte en av dem – detta hör till det bästa Monica Zetterlund spelade in.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s