#105 Massacre – Killing Time

Massacre, Killing Time (Celluloid, 1983).
Betyg: Fyra.

Punken var, enligt den maoistiske tonsättaren Cornelius Cardew i ett anförande på en socialistisk musikfestival i London 1977, en “fascistisk kult förknippad med självstympning, exhibitionism och förhärligandet av förfall och förtvivlan”. Cardews People’s Liberation Music spelade under denna tre dagar långa tillställning jämte bland andra Henry Cow. För de mer öppensinnade avantgardisterna i Henry Cow var punken en utmaning som inte kunde avfärdas med Cardews tondöva, ultrasekteristiska dogmatism, men som ändå, vare sig de erkände det eller inte, effektivt slog undan fötterna för deras politiska/estetiska projekt. Vem behövde överambitiösa, hyperkomplexa konstruktioner som “Living in the Heart of the Beast” (Henry Cows kvartslånga epos om livet under senkapitalismen), när självlärda tonåringar hamrade hem poängen med större träffsäkerhet på tre minuter? Henry Cow var hur som helst redan i upplösningstillstånd; flera av de enskilda medlemmarnas närmast påföljande projekt skulle alla på något sätt kunna förstås som försök att komma underfund med och på något sätt förhålla sig till punken – som Tim Hodgkinsons i dag oförtjänt bortglömda The Work eller, som här, Fred Friths “powertrio” Massacre, inspelad med Bill Laswell (bas) och Fred Maher (trummor) efter att Frith lämnat Londons i hans tyckte alltför insulära musikliv för bubblande, dynamiska no wave-New York. Killing Time, den enda LP originalsättningen av Massacre lyckades spela in innan gruppen imploderade, börjar med hårda, ettriga åttondelar i gitarrens diskantregister, snart understödda av Laswells gummibandselastiska, avgrundsdjupa basgångar och Mahers aggressivt nerviga, Drumbo-liknande trumspel. Det är omedelbart uppenbart att Massacre är något radikalt annorlunda än Friths tidigare projekt (Henry Cow, Art Bears): råare, ryckigare, röjigare. Det är musik som med tvära svängar rusar fram genom ett taggigt, kantigt landskap. Unisona, rytmiskt hårdhänta figurer naglas fast bara för att sekunden senare upplösas i ett disparat, improviserat virrvarr av kaotiska abstraktioner. Det går snabbt, men otåligheten leder också till koncentration – alla potentiella longörer är bortrationaliserade, tilltalet är direkt och brutalt, utan tillstymmelser artighetsfraser: skärvor av rockriff kastas rakt ut i luften, förkastas, fångas upp igen, transformeras och förskjuts; en vanställd röst babblar avlägset medan trummorna och basen stammar med en oavlåtlig, industriell motorik. Ibland stannar allt annat upp och Friths gitarr blir kvar ensam, metallisk och fördrivet tillkrånglad – en primal negation.

Advertisements

#104 Benjamin Britten – Phaedra / Sacred and Profane / Prelude and Fugue for Strings

Benjamin Britten – Phaedra / Sacred and Profane / Prelude and Fugue for Strings (Decca, 1977).
Betyg: Två.

Wes Andersons användande av Benjamin Brittens musik i Moonrise Kingdom var kongenialt. Brittens värld är också den värld som Anderson skildrar: en skyddad, ombonad, instängd övre medelklasstillvaro. Och hans formspråk är lika formalistiskt kontrollerat som Andersons. Likt Andersons filmer lämnar hans musik mig som regel kall, oberörd och uttråkad. Men Moonrise Kingdom tyckte jag, lite överraskande, om, och på samma sätt kan jag, ibland när jag minst anar det, finna emotionell resonans även hos Britten – stunder då de annars så välordnade strukturerna störs av något oväntat oroande, eller då han helt enkelt lyckas skapa något väldigt vackert. Jag ska inte påstå att det händer ofta; mina försök att umgås med Britten har på det hela taget varit misslyckade. Eftersom jag intresserade mig för Thomas Mann försökte jag i tonåren lyssna på hans opera Death in Venice. Den gick spårlöst förbi. Det gjorde också War Requiem och Blake-tonsättningarna. Med viss förväntan spelar jag nu denna LP (en sedvanligt elegant Decca-utgåva från året efter Brittens död), beredd att åter försöka ta emot Britten med öppet sinne, fritt från modernistiska fördomar. Och den tidiga preluden och fugan för stråkar ges en attraktiv inledning: ett pizzicato-knäpp, ett öppet, Coplandskt ackord, och så en kontrasterande melankolisk harmonisk skiftning. Men snart gäspar jag. Det är snyggt och prydligt, men, ja, ointressant. Det ändlösa recitativet Phaedra är ännu tråkigare. Tonsättningarna av engelska medeltidsdikter är välgjorda, men likt all annan musik på denna LP artigt anonyma, närmast nollställda. Britten firar hundraårsjubileum i år (han föddes 1913, samma år som Lutoslawski), men det får ni nog fira utan mig.

#103 Henry Mancini – The Great Race

Henry Mancini, The Great Race (RCA/Victor, 1965).

Betyg: Tre.

“Listen to this merry madcap Mancini score”! Det är inte utan att man känner ett visst forcerat skrockande löpa genom musiken till Blake Edwards slapstickfilm The Great Race. “Ha ha ha”, kluckar Mancini från podiet i sin vita smoking och slår in den välavlönade studioorkestern på en serie tokroliga trudelutter, med namn som “Pie in the Face Polka” (lika subtilt som det låter!) och “He Shouldn’t-A, Hadn’t-A, Oughtn’a Swang on Me!” (med frejdig sång av filmens leading lady Dorothy Provine). Det är håll i hatten-smäll i dörren-halka på bananskalet-dratta på ändan-rakt på pruttkudden-tempo nästan för jämnan, och när det inte är det bjuds vi på en vals, en vaggvisa med celesta, lite ceremoniell pompa och ståt, easy listening-piano och en sentimental sång: “The Sweetheart Tree”, med text av Johnny Mercer, och framförd i två versioner – den senare utsmyckad med ett något oförmodat självspelande piano (pianorullorna konstruerade av Q-R-S Music Rolls – bolaget finns fortfarande och är numera världens enda återförsäljare av rullar till självspelande pianon!). Partnerskapet Mercer och Mancini producerade ju också den något mer bekanta “Moon River”, medan Mancini skulle skriva sitt kanske mest bekanta tema till en annan Blake Edwards-komedi: The Pink Panther. Mancini hade arbetarklassbakgrund, en gedigen musikalisk skolning och ett osvikligt kommersiellt sinne; han studerade bland andra för Ernest Krenek, vars “jazzopera” Johnny spielt auf! hade låtit så mycket bättre om Mancini fått skriva den. Även om inget på The Great Race har samma lyskraft som “Moon River”, för att uttrycka det milt, är det inget fel på hantverket och med sina 29 minuter hinner skivan åtminstone inte bli tröttsam.