#105 Massacre – Killing Time

Massacre, Killing Time (Celluloid, 1983).
Betyg: Fyra.

Punken var, enligt den maoistiske tonsättaren Cornelius Cardew i ett anförande på en socialistisk musikfestival i London 1977, en “fascistisk kult förknippad med självstympning, exhibitionism och förhärligandet av förfall och förtvivlan”. Cardews People’s Liberation Music spelade under denna tre dagar långa tillställning jämte bland andra Henry Cow. För de mer öppensinnade avantgardisterna i Henry Cow var punken en utmaning som inte kunde avfärdas med Cardews tondöva, ultrasekteristiska dogmatism, men som ändå, vare sig de erkände det eller inte, effektivt slog undan fötterna för deras politiska/estetiska projekt. Vem behövde överambitiösa, hyperkomplexa konstruktioner som “Living in the Heart of the Beast” (Henry Cows kvartslånga epos om livet under senkapitalismen), när självlärda tonåringar hamrade hem poängen med större träffsäkerhet på tre minuter? Henry Cow var hur som helst redan i upplösningstillstånd; flera av de enskilda medlemmarnas närmast påföljande projekt skulle alla på något sätt kunna förstås som försök att komma underfund med och på något sätt förhålla sig till punken – som Tim Hodgkinsons i dag oförtjänt bortglömda The Work eller, som här, Fred Friths “powertrio” Massacre, inspelad med Bill Laswell (bas) och Fred Maher (trummor) efter att Frith lämnat Londons i hans tyckte alltför insulära musikliv för bubblande, dynamiska no wave-New York. Killing Time, den enda LP originalsättningen av Massacre lyckades spela in innan gruppen imploderade, börjar med hårda, ettriga åttondelar i gitarrens diskantregister, snart understödda av Laswells gummibandselastiska, avgrundsdjupa basgångar och Mahers aggressivt nerviga, Drumbo-liknande trumspel. Det är omedelbart uppenbart att Massacre är något radikalt annorlunda än Friths tidigare projekt (Henry Cow, Art Bears): råare, ryckigare, röjigare. Det är musik som med tvära svängar rusar fram genom ett taggigt, kantigt landskap. Unisona, rytmiskt hårdhänta figurer naglas fast bara för att sekunden senare upplösas i ett disparat, improviserat virrvarr av kaotiska abstraktioner. Det går snabbt, men otåligheten leder också till koncentration – alla potentiella longörer är bortrationaliserade, tilltalet är direkt och brutalt, utan tillstymmelser artighetsfraser: skärvor av rockriff kastas rakt ut i luften, förkastas, fångas upp igen, transformeras och förskjuts; en vanställd röst babblar avlägset medan trummorna och basen stammar med en oavlåtlig, industriell motorik. Ibland stannar allt annat upp och Friths gitarr blir kvar ensam, metallisk och fördrivet tillkrånglad – en primal negation.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s